Supervecka för Alliansen, svart vecka för Sahlin

Det var ju inte tänkt att det skulle gå så här. Mona Sahlin och hennes strateger på Sveavägen hade planerat att visa ledarskap och ta initiativet. Tillsammans med miljöpartiet skulle de redovisa ett konkret och tydligt regeringsalternativ och därmed också äntligen kunna hänga av Lars Ohly och hans stökiga vänsterparti.

Lite märklig var allt uppladdningen. Som moderaternas riksdagsledamot Sofia Arkelsten konstaterat så presenterade socialdemokraterna sin budgetmotion dagen innan de lanserade sin långa förlovning med miljöpartiet. I detta dokument nämns miljöpartiet i en tabell på sidan 18. Så sådär väldigt samkörda med miljöpartiet var de uppenbarligen inte dagen innan det skulle ske.

Men det kunde man väl möjligen ta. Det stora problemet för Sahlin var att vare sig det socialdemokratiska partiet eller fackföreningsrörelsen gjorde vågen för miljöpartiet. En hel del hade till och med fräckheten att påstå att vänsterpartiet inte alls borde uteslutas ur en kommande koalitionsregering. En av dem var Sahlins närmsta medarbetare, partisekreteraren Marita Ulvskog. Hon hävdade att Sahlin kanske hade feltolkat mandatet från partiet.

Sedan blev det inte ljusare. I den första partiledardebatten i Agenda i söndags så kunde man konstatera att det hade behövts en extra partiledardebatt. Mellan Sahlin, Wetterstrand och Ohly. Det var inte direkt några sampratade partiledare som utgjorde oppositionen i Sveriges riksdag. Stackars Ohly fick inte ens vara med när Sahlin och Wetterstrand ändå gjorde ett försök att tala sig samman inför debatten.

Det var uppenbart att vänsterpartierna inte är överens om ramverket för den ekonomiska politiken. Det enda de kan enas om är en skattechock för vanliga löntagare och att överge arbetslinjen. Försämrat jobbavdrag och höjda skatter på till exempel bensin minskar familjers köpkraft och höjd arbetsgivaravgift för ungdomar skulle höja ungdomsarbetslösheten. Detta i ett läge när vi står inför en finansiell oro och konjunkturdämpning. Thomas Östros kan inte ha varit glad hemma framför tv:n. Det är ju han som ska räkna ihop allting i slutändan.

I tisdags möttes sedan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hos KG Bergström. Då hade Sahlin bestämt sig för att gå på offensiven och vara mer aggressiv. Problemet för Sahlin var dock att hon inte hade någon egen idé kring hur konjunkturdämpningen skulle mötas. Att vara aggressiv och fortfarande föreslå skattehöjningar och en utarmad jobbpolitik i ett läge när alla andra talar om hur vi kan skapa förutsättningar för fler jobb och skapa trygghet för familjer fungerar inte. Och återigen – detta haveri i regeringsfrågan som Sahlin inte kan ta sig ur utan att stöta sig med sin egen rörelse, vänsterpartiet eller miljöpartiet.

I partiledardebatten på onsdagen lyckades Sahlin reta upp sig på Maud Olofsson för att hon hade fräckheten att ifrågasätta att Sahlin lyfte utgiftstaken i statsbudgeten för att få råd med alla löften som socialdemokraterna ställt ut i samband med olika pr-utspel.

I dagens radiodebatt klarade inte Sahlin att ge svar vare sig på frågan om sitt regeringsalternativ eller hur hon ska kunna formulera en jobbpolitik. Sahlin kan kritisera regeringen men står handfallen när hon avkrävs svar om vad hon själv vill göra för att skapa förutsättningar för fler jobb och hur hon ska få ihop detta med miljöpartiet och vänsterpartiet.

DN:s Henrik Brors sammanfattade Sahlins läge i tisdags.”De här två veckorna skulle bli inledningen på Mona Sahlins segertåg till statsministerstolen 2010. Men hon glömde det socialdemokratiska parti som hon sagt sig älska och därför kan det i stället bli början på ett ifrågasättande av hennes förmåga att leda partiet och landet.”

Per Schlingmann följer dagens radiodebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.