Imorgon åker jag till USA för att följa valrörelsens slutskede. Jag kommer att försöka blogga regelbundet från olika möten och kampanjaktiviteter. Jag kommer också på eftermiddagen tisdagen den 4 november och tidig morgon onsdag 5 november medverka i Sveriges Radios och TV4:s valvakor.
Än är valet inte avgjort. En del undersökningar visar att McCain närmar sig Obama. Det mesta talar dock för att Obama får väljarnas förtroende på tisdag.
John McCains kampanj har präglats av en rad problem. Så här skulle jag sammanfatta dem nu inför de sista dagarna:
Fler amerikaner identifierar sig som demokrater (37%) än som republikaner (29%). Det är den största skillnaden på en generation. För fyra år sedan var det 37% mot 37%.
McCain har fört en något märklig kampanj som engagerat en krympande bas men som inte nått ut till de väljare som avgör valet. Inte ens om McCain hade nått 100% av alla republikaner hade detta räckt.
Ekonomin under Bush har utvecklats till nackdel för stora delar av medelklassen. Människor har upplevt stigande räntor, stigande bensinpriser och aktienedgång som slagit mot t ex pensionssparande. McCain saknar också trovärdighet i ekonomiska frågor och det märks att han inte tänkt igenom dessa på samma sätt som t ex utrikes- och säkerhetspolitik där han bottnar i mycket större utsträckning. En tidigare rådgivare till McCain sade till mig häromdagen att McCain är ”all over the map” när det gäller förslag för att få fart på ekonomin. Han har inte haft en tydlig egen linje att hålla fast i.
Efter konventet i St Paul så lyckades inte McCain bredda partiet. Han blåste sin bästa chans att bygga vidare på ett framgångsrikt konvent.
Hans förmåga att vara en ”game changer” och sätta agendan har gjort att han blivit för ryckig. Palin engagerade basen men skrämde mittenväljare. Initiativet att avbryta sitt kampanjande för att visa ledarskap i den ekonomiska krisen slog tillbaka när McCain inte hade någon egen tydlig agenda kring vad han ville göra med ekonomin.
Hans sista halmstrå har varit att tala om en Obama – Pelosi – Reid administration. Det finns en skepsis i USA mot att ett parti dominerar såväl kongress, senat som Vita Huset. Man gillar i grunden maktbalans. Frågan är om detta räcker hela vägen fram. Det mesta talar just nu för att det inte gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar