Lane Hudson talar om bloggare

John Fortier på The American Enterprise Institute

Jens Henriksson på IMF

PJ Crowley på Center for American Progress

Förutsättningarna för valet i USA

Imorgon åker jag till USA för att följa valrörelsens slutskede. Jag kommer att försöka blogga regelbundet från olika möten och kampanjaktiviteter. Jag kommer också på eftermiddagen tisdagen den 4 november och tidig morgon onsdag 5 november medverka i Sveriges Radios och TV4:s valvakor.

Än är valet inte avgjort. En del undersökningar visar att McCain närmar sig Obama. Det mesta talar dock för att Obama får väljarnas förtroende på tisdag.

John McCains kampanj har präglats av en rad problem. Så här skulle jag sammanfatta dem nu inför de sista dagarna:

Fler amerikaner identifierar sig som demokrater (37%) än som republikaner (29%). Det är den största skillnaden på en generation. För fyra år sedan var det 37% mot 37%.

McCain har fört en något märklig kampanj som engagerat en krympande bas men som inte nått ut till de väljare som avgör valet. Inte ens om McCain hade nått 100% av alla republikaner hade detta räckt.

Ekonomin under Bush har utvecklats till nackdel för stora delar av medelklassen. Människor har upplevt stigande räntor, stigande bensinpriser och aktienedgång som slagit mot t ex pensionssparande. McCain saknar också trovärdighet i ekonomiska frågor och det märks att han inte tänkt igenom dessa på samma sätt som t ex utrikes- och säkerhetspolitik där han bottnar i mycket större utsträckning. En tidigare rådgivare till McCain sade till mig häromdagen att McCain är ”all over the map” när det gäller förslag för att få fart på ekonomin. Han har inte haft en tydlig egen linje att hålla fast i.

Efter konventet i St Paul så lyckades inte McCain bredda partiet. Han blåste sin bästa chans att bygga vidare på ett framgångsrikt konvent.

Hans förmåga att vara en ”game changer” och sätta agendan har gjort att han blivit för ryckig. Palin engagerade basen men skrämde mittenväljare. Initiativet att avbryta sitt kampanjande för att visa ledarskap i den ekonomiska krisen slog tillbaka när McCain inte hade någon egen tydlig agenda kring vad han ville göra med ekonomin.

Hans sista halmstrå har varit att tala om en Obama – Pelosi – Reid administration. Det finns en skepsis i USA mot att ett parti dominerar såväl kongress, senat som Vita Huset. Man gillar i grunden maktbalans. Frågan är om detta räcker hela vägen fram. Det mesta talar just nu för att det inte gör det.

Om sociala medier

Idag intervjuas bl a jag om sociala medier i Dagens Media.

Bryssel och Washington DC

Idag ska jag till Bryssel för EPP Campaign Managers Meeting. Vi brukar träffas en gång i halvåret och diskutera vad EPP ska göra eller inte göra när det gäller kampanjer. Det är också en viktig kanal för mig när det gäller att byta erfarenheter med kolleger i andra länder. T ex är jag nu rätt intresserad av vårt systerparti i Finland, Kokoomus, som hade stora framgångar i lokalvalet igår.

På torsdag åker jag till USA med tidningen Fokus som arrangerar en resa till Washington DC och Virginia. Då får vi möjligheten att följa valrörelsens slutskede såväl på fältet som bland opinionsbildare, journalister och akademiker i DC. Jag kommer försöka blogga regelbundet därifrån och ska även kommentera i några svenska mediers valvakor tisdagen den 4 november.

Röster om moderaternas remiss till valplattform inför Europavalet

Riksdag & Departement

Svenska Dagbladet

Claes Arvidsson på SvD ledarsida

Pressträff med Per Schlingmann och Anna Kinberg Batra

Pressträff om moderaternas remiss till valplattform inför Europavalet

Partisekreterarnas bloggträff

PJ Anders Linder har en viktig poäng efter gårdagens träff med Alliansens partisekreterare om satsningarna på nätet. "Men om man ska anslå en lite mer optimistisk ton: Det viktigaste är kanske inte kontakten mellan partitoppar och gräsrötter. För hur det än är, inte ens Barack Obama håller nätomröstningar om vad han ska tycka eller vilka utspel han ska göra. Någonstans beestår ändå politik i att personer begär ett förtroende för vad de själva, inte andra, tror på.Varken internet eller något annat medium kan göra varje individ till kampanjgeneral. Men internet kan göra information snabbt tillgänglig och möjlig att sprida vidare; internet gör det lätt att höra av sig med idéer, få feedback och söka kontakt med likasinnade. Det är kanske på den horisontella nivån - som forum för kontakter sympatisörer och aktivister emellan - som en riktigt bra webbplats för Alliansen kan fylla sin viktigaste funktion. "Så här gör vi." "Hur gör ni?" "Har ni tänkt på det här?" "Låt oss samla in tiotusen spänn och göra det här."Sedan kan den sortens spontana samarbeten kugga in i den mer formella kampanjen på olika sätt."

Dick Erixon är mer skeptisk i ett inlägg på Newsmill. Även Mary Jensen skriver bra från bloggträffen.

Johan Ingerö har också en intressant poäng i samma härad som PJ: "Jag påpekade dock att den amerikanska gräsrotspolitiken inte huvudsakligen bygger på relationer mellan väljare och organisationer utan snarare mellan väljare och individuella politiker."

Jag har flera gånger intervjuats kring min syn på de amerikanska kampanjerna. Jag tror att en viktig slutsats kring deras satsningar på nätet är just det som PJ är inne på, det handlar i första hand om att knyta ihop sympatisörer med varandra. Det tror jag är en viktig poäng - ibland finns en lätt naiv syn om att nätet ska förvandla politiken till en daglig opinionsundersökning där politiker alltid gör som bloggare vill. Så är det givetvis inte. Men däremot måste vi som företräder partier bli bättre på att lyssna, ha dialog och vara beredda till diskussion. Men det kommer även framgent att innebära att alla beslut inte alltid är populära.

Det ställer också krav på de som vill vara med i dialogen. Jag kan ibland bli skrämd av den närmast hatiska ton som finns på nätet och den drevmentalitet som inte står den sämsta kvällspress efter. Respekt och god ton är lika viktigt på nätet som i en valstuga eller på ett offentligt möte om man vill bli tagen på allvar.

Kan näringslivet lära något av politiken?

Ikväll utser Resumé Sveriges 101 bästa marknadschefer. Jag ska dit. Inte för att jag är nominerad utan för att Per Schlingmann är gästtalare och ska berätta hur vi jobbade med kommunikationen i valrörelsen 2006. Han kommer berätta om strategi, upplägg och visa en del av de enheter vi gjorde då.

Är det då relevant för marknadschefer i näringslivet att lyssna på hur politiska partier arbetar med kommunikation? Ja, jag tror det. Jag har själv en bakgrund som konsult (på JKL bl a) och har arbetat med såväl små som stora företag. Politiken kännetecknas av ett högt tempo, stenhård konkurrens på en begränsad marknad och 24/7 mediebevakning från alla stora och små redaktioner. Det är en utsatt miljö som få företag är i närheten av. Möjligheten till att genomföra den långsiktiga planeringen begränsas alltid av de dagliga restriktioner som allmän hantering av externa händelser medför. Det ställer stora krav på förmåga till just planering och till maximalt genomslag för de planerade insatser (kampanjer, valrörelse etc) som görs. Man måste alltid arbeta långsiktigt för att uppnå maximal handlingsfrihet på kort sikt.

Så det kan nog bli intressant ikväll för dem som är där.

LO-ekonomerna del 2 – orsakerna till den globala finansoron

LO-ekonomerna skriver också om sin analys av orsakerna till oron på finansmarknaden.

"Systemproblem – orsak till sammanbrottet?
Det är minst sex problem om än sammankopplade:

• Banksystemets avkastning är högre i varuproduktionen.
Den höga vinstnivån bör indikera en hög
risknivå.

• Myndigheternas krav på kapitaltäckning innebär
en kostnad för bankerna. Det finns starka drivkrafter
att låna ut mycket i förhållande till det egna
kapitlet, d.v.s. förlänga den finansiella hävstången,
för att öka avkastningen. Aktieägarnas ansvar, genom
det egna kapitalet i förhållande till risken,
minskar ju längre hävstången är men ökar samtidigt
avkastningen för ägarna. Andelen rörlig lön
driver systemet mot obalans.

• Investmentbanker och liknande finansiella företag,
som inte liksom det vanliga banksystemet har
regler för att skydda småsparares tillgångar, har
varit svagt reglerade.

• Ett grundläggande problem är ökningen av tillgångar
som finns utanför bankernas balansräkningar.
Det har skett en åtskillnad mellan kreditgivning
som sker via insättarbanker och investmentbanker
som köper tillgångar och säljer dem vidare. Riskerna
har ökat utan tillräcklig kunskap om den
underliggande kreditrisken. Mer av finansverksamheten
sker genom avgifter på förvaltning som inte
ger samma drivkrafter till att bevaka risktagandet i
kreditgivningen.

• Det verkar inte ha funnits adekvat information om
underliggande pappers säkerhet och därmed risker
som har möjliggjort prissättning på marknaden som
återspeglar risknivån. (Min kommentar: det är väl det grundläggande problemet med paketerade lån som subprime - transparansen är obefintlig och om de säljs vidare så är det extremt svårt att veta hur den grundläggande säkerheten ser ut)

• Regler, riskvärderingsinstrument och rating gäller
varje institut för sig och inte hela det finansiella systemet.
De externa effekterna av att en bank får problem
och det ömsesidiga beroendet mellan de finansiella
företagen och inte minst mellan länderna
underskattas. Det finns ingen global tillsynsmyndighet
eller global systemtillsyn.

Även vänsterbloggen Ekonomikommentarer bloggar om detta och om Krugman syn på finanskrisens rötter.

Även Johan Schück skriver intressant i DN idag om den svenska stabilitetsplanen. "När staten garanterar upp till 1.500 miljarder kronor i utlåning till bankerna rör det sig inte om någon utgift som läggs på skattebetalarna. Pengarna lånas upp av staten, som mot ränta förmedlar dem vidare till bankerna."

Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji har gett ut en rapport med titeln "Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande" där de skriver om hur statliga interventioner på bolånemarknaden ökade risken och osäkerheten: "Med kraftiga skattesubventioner i ryggen garanterade Fannie Mae och Freddie Mac bolån som utfärdades till personer som inte kvalificerade sig för vanliga lån. Regleringar hade samtidigt införts som i vissa fall tvingade banker att låna ut till låntagare med osäker ekonomi."

LO-ekonomerna om det amerikanska valet

LO-ekonomerna kom idag med sin konjunkturprognos. Den innehåller en hel del intressant läsning och också en analys av förutsättningarna inför det amerikanska valet och hur vem som vinner kan påverka världsekonomin. Så här skriver LO-ekonomerna om de båda kandidaterna: ”Fortsatta skattesänkningar, skatteincitament för sjukvårdsförsäkringar och ett större inslag av utgiftskontroll i sjukvårdsförsäkringarna, som McCain förespråkar, gör möjligen inte att de amerikanska hushållen känner sig tryggare i dagsläget. Samtidigt kan de protektionistiska strömningarna hos demokraterna innebära ett potentiellt problem för omvärlden. Här återstår att se om Obamas politik är retorik eller kommer att utgöra en stramare hållning. Republikanerna betonar i sin tur tydligt att den amerikanska ekonomin ska
göras konkurrenskraftig, bolagsskatten ska sänkas och arbetstagarna riggas för en högre produktivitetsutveckling. Slutsatsen blir ändå att när det gäller den kommande lågkonjunkturen och stabiliteten i världsekonomin är en demokratisk kandidat att föredra.
Vad som slutligen avgör valet mellan de två presidentkandidaterna bli sannolikt inte makroekonomi – utan plånboksfrågor. Hushållen ser sina fastigheter sjunka i värde samtidigt som kostnaderna för lånen ökar kraftigt. Energipriserna har stigit mycket i USA och livsmedelspriserna likaså. Vem som kan skapa förtroende för en positiv utveckling för hushållens inkomster, lånekostnader, sjukvårdsförsäkringar, och pensioner i framtiden är i det sammanhanget centralt för valets utgång.”

Röster om Alliansens möte i Varberg

PJ Anders Linder är positiv i SvD men driver tesen att Alliansen borde fördjupas ytterligare
”Då måste den övergripande Alliansen få bli både aktör och arena.”

Reidar Carlsson i Norrtelje-Tidning är dock mer återhållsam när det gäller synen på närmare samarbete och konstaterar att ”Något besked om fördjupat samarbete, till exempel i form av en valallians, kom dock inte i går. Och det finns inte heller någon anledning att diskutera detta just nu. Samarbetet mellan partierna fungerar bra i dag, och en diskussion om till exempel ett valtekniskt samarbete skulle bara riskera att skapa missnöje och stridigheter inom allianspartierna.

Dick Erixon konstaterar att Alliansen förändrat förutsättningarna i svensk politik. ”Därmed har man uppnått en annan historisk förändring av spelreglerna för svensk politik: det är inte lägre partierna som är ensamma aktörer i maktens centrum. Regeringsalternativ har blivit den nya, tunga och avgörnade aktören.”

I Luleå är Norrbottens-Kuriren inne på samma spår ”Samtidigt är förutsättningarna i svensk politik i grunden förändrade. Borgerligheten kan presentera ett sammanhållet alternativ. Det finns numera en helt annan vilja bland alla att underordna det egna partiet alliansens bästa.

Marcus Svensson i Smålandsposten skriver om hur Alliansen beskylldes för att bara vara ett sätt att vinna valet men att det i grunden alltid handlat om politik. ”Alliansen beskylldes tidigt för att vara ett pr-trick eller, för att citera dåvarande justitieminister Thomas Bodström (s), ”ett gäng muppar på utflykt”. Men politiken har alltid stått i centrum för alliansen. I Bankeryd lyftes den ekonomiska politiken fram. I Varberg deklarerades en samsyn kring uthålliga offentliga finanser, om målet att skapa en sammanhållen skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som gör det enklare för unga och utrikes födda att få ett arbete.”

Kort video från Alliansens pressträff i Varberg

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund.

Alliansen fördjupas i Varberg

Idag har partiledarna för Alliansen presenterat överenskommelsen En ansvarsfull agenda för framtiden. Läs mer på alliansens hemsida eller på moderaternas.

Hela överenskommelsen finns här.

MUF och mätningar

Igår talade jag på MUFs ledningsforum i Stockholm. Christoffer och Linda har bloggat. 

Noterar att moderaterna ökar i både Sifo och Synovate, vilket bekräftar mätningen som kom från Demoskop för någon vecka sedan. Man ska inte dra för mycket på enskilda undersökningar men det vore givetvis en lögn att hävda att det inte känns roligare när det går uppåt. Det känns också i partiet att det går bättre nu. Bättre stämning och en längtan efter valrörelserna 2009 och 2010.

Supervecka för Alliansen, svart vecka för Sahlin

Det var ju inte tänkt att det skulle gå så här. Mona Sahlin och hennes strateger på Sveavägen hade planerat att visa ledarskap och ta initiativet. Tillsammans med miljöpartiet skulle de redovisa ett konkret och tydligt regeringsalternativ och därmed också äntligen kunna hänga av Lars Ohly och hans stökiga vänsterparti.

Lite märklig var allt uppladdningen. Som moderaternas riksdagsledamot Sofia Arkelsten konstaterat så presenterade socialdemokraterna sin budgetmotion dagen innan de lanserade sin långa förlovning med miljöpartiet. I detta dokument nämns miljöpartiet i en tabell på sidan 18. Så sådär väldigt samkörda med miljöpartiet var de uppenbarligen inte dagen innan det skulle ske.

Men det kunde man väl möjligen ta. Det stora problemet för Sahlin var att vare sig det socialdemokratiska partiet eller fackföreningsrörelsen gjorde vågen för miljöpartiet. En hel del hade till och med fräckheten att påstå att vänsterpartiet inte alls borde uteslutas ur en kommande koalitionsregering. En av dem var Sahlins närmsta medarbetare, partisekreteraren Marita Ulvskog. Hon hävdade att Sahlin kanske hade feltolkat mandatet från partiet.

Sedan blev det inte ljusare. I den första partiledardebatten i Agenda i söndags så kunde man konstatera att det hade behövts en extra partiledardebatt. Mellan Sahlin, Wetterstrand och Ohly. Det var inte direkt några sampratade partiledare som utgjorde oppositionen i Sveriges riksdag. Stackars Ohly fick inte ens vara med när Sahlin och Wetterstrand ändå gjorde ett försök att tala sig samman inför debatten.

Det var uppenbart att vänsterpartierna inte är överens om ramverket för den ekonomiska politiken. Det enda de kan enas om är en skattechock för vanliga löntagare och att överge arbetslinjen. Försämrat jobbavdrag och höjda skatter på till exempel bensin minskar familjers köpkraft och höjd arbetsgivaravgift för ungdomar skulle höja ungdomsarbetslösheten. Detta i ett läge när vi står inför en finansiell oro och konjunkturdämpning. Thomas Östros kan inte ha varit glad hemma framför tv:n. Det är ju han som ska räkna ihop allting i slutändan.

I tisdags möttes sedan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hos KG Bergström. Då hade Sahlin bestämt sig för att gå på offensiven och vara mer aggressiv. Problemet för Sahlin var dock att hon inte hade någon egen idé kring hur konjunkturdämpningen skulle mötas. Att vara aggressiv och fortfarande föreslå skattehöjningar och en utarmad jobbpolitik i ett läge när alla andra talar om hur vi kan skapa förutsättningar för fler jobb och skapa trygghet för familjer fungerar inte. Och återigen – detta haveri i regeringsfrågan som Sahlin inte kan ta sig ur utan att stöta sig med sin egen rörelse, vänsterpartiet eller miljöpartiet.

I partiledardebatten på onsdagen lyckades Sahlin reta upp sig på Maud Olofsson för att hon hade fräckheten att ifrågasätta att Sahlin lyfte utgiftstaken i statsbudgeten för att få råd med alla löften som socialdemokraterna ställt ut i samband med olika pr-utspel.

I dagens radiodebatt klarade inte Sahlin att ge svar vare sig på frågan om sitt regeringsalternativ eller hur hon ska kunna formulera en jobbpolitik. Sahlin kan kritisera regeringen men står handfallen när hon avkrävs svar om vad hon själv vill göra för att skapa förutsättningar för fler jobb och hur hon ska få ihop detta med miljöpartiet och vänsterpartiet.

DN:s Henrik Brors sammanfattade Sahlins läge i tisdags.”De här två veckorna skulle bli inledningen på Mona Sahlins segertåg till statsministerstolen 2010. Men hon glömde det socialdemokratiska parti som hon sagt sig älska och därför kan det i stället bli början på ett ifrågasättande av hennes förmåga att leda partiet och landet.”

Per Schlingmann följer dagens radiodebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Bakom kulisserna: så kan det gå till när man hamnar i TV4

Politikerbloggen och TV4 kör varje torsdag morgon ett inslag de kallar ”Hemligstämplat” med allmänt skvaller och rykten kring politiker. Två torsdagar i rad har jag nu hamnat i programmet. Idag svarar jag på den märkliga frågan om vad jag gör för att inte bli förkyld (jag tränar).

Vad gör moderaternas kommunikationschef ett sådant inslag?

Jo, Niklas Svensson är en pigg och smart reporter. Han stod helt enkelt utanför Riksdagen för två veckor sedan med sin kameraman när jag och Per Schlingmann kom gående. När de kommer gående med kamera i hand är det inte läge att köra ”inga kommentarer”. Det skulle ge ett oehört besynnerligt intryck. Man har ju ingen aning om vad de vill fråga om.

Istället får man glatt ställa upp och svara på alla möjliga frågor. Sedan har Niklas material som han kan klippa ur och använda ett tag.

Billig tv, smart av Niklas och förklaringen till varför jag och Margareta Winberg är med i samma inslag.

Synpunkter på nya moderat.se

Mary Jensen gillar det mesta men efterlyser ” Det som saknas just nu är väl en funktion där man kan ge lite kampanjbidrag via kreditkortet.” Det har hon ju alldeles rätt i. Vi tittar på det till nästa utvecklingsfas – det handlar i grunden om att backoffice med betalningssystem måste fungera fullt ut. Men det är inte bortglömt.

Mary har också en bra poäng. ” Vad jag vill säga nu är att det är dags för partierna att ta vara på frifräsarna också, ty där finns mycket positiv kraft. Det gäller att se till helheter och inte fastna i detaljerna nu. Att vara glad för engagemang istället för att tycka att det stör de uppdragna riktlinjerna.”

Nikke Lindqvist har varit vänlig nog att recensera sajten. Han går in på teknik som är bortom min kompetens. Men jag har sett till att våra utvecklare fått hans – som jag kan se – kloka synpunkter.

Även Mårtensson skriver om nya sajten och påpekar risken för att varumärket urvattnas: "Det moderata varumärket ska tillåtas ha många fler betydelser. En varumärkesexpert skulle säga att man urvattnar varumärket. Det är inte säkert att det är klokt. Förmodligen skulle moderaterna i stället lanserat nya varumärken, för debatt och analys laddade med annat innehåll. Nu finns risken att moderaterna väcker intresse hos många, men väljs av få."

Jag förstår hans resonemang men är inte så rädd för det. Moderaternas varumärke är starkt men det är också alltid så att det i grunden är våra förtroendevalda och företrädare som bär upp och utvecklar varumärket. Det innebär också att det kan se lite olika ut beroende på hur människors relationer till moderata företrädare är. Det är något jag tror vi får leva med. För trots allt - det är människor som övertygar människor.

Moderat.se - nu live

Idag har vi lanserat nya moderat.se. Det är en strategisk investering inför valrörelserna 2009 och 2010. Även om vi går live idag så innebär det bara starten på ett fortsatt utvecklinsarbete. Håll utkik – många nya funktioner och innehåll kommer under höst och vår att lanseras på plattformen.

Bakgrunden är att vi ser – inte minst i de amerikanska valrörelserna – hur viktigt det är att låta nätet vara navet i valrörelserna. Lärdomen från de framgångsrika amerikanska kampanjerna är att om man menar allvar med att arbeta med nätet så är webbplatsen/platserna utmärkta för att vara navet i valrörelsen. Där kan man samla allt material, distributionskostnaden är nära noll och man kan nå alla kampanjarbetare med information och kampanjmaterial lika snabbt som detta når partiledningen. Vi jobbade en del med detta (kampanjblogg t ex) under valrörelsen 2006 och kommer jobba ännu mer med det framöver. Vi tror t ex att 2009 och definitivt 2010 så kommer mobiltelefonen ännu tydligare vara den viktigaste plattformen för snabba nyheter.

Det innebär inte att andra kanaler är irrelevanta men nätet kan utgöra navet för kampanjen.

Det handlar också om integration mellan den analoga och den digitala världen. Ett exempel från Obamas primärvalskampanj: till skillnad från andra kandidater så var det gratis att gå på hans tal. Däremot fick man skriva upp e-post och ev mobiltelefon. När man kom hem efter mötet låg ett mail med uppmaning att aktivera sig och att donera pengar.

Ska man finnas i digitala miljöer måste man acceptera att man inte kan ha 100 procent kontroll över hur varumärket används. Man måste våga släppa varumärket i högre grad än vad som tidigare varit fallet. Värdet av att många människor gör bra saker är större än risken för att några få gör fel saker.Man kan lättare nå en kritisk massa av kreativitet och engagemang om man är beredd att låta andra vara med och utforma kampanjen på nätet. Nätet ställer också krav på självdistans och interaktivitet.

Ska man vara i digitala miljöer så ska man dock vara lika seriös i sitt engagemang där som ute på gator och torg. Det är inte bara att sätta upp närvaro t ex i en community. Det krävs underhåll, ständigt nytt innehåll, interaktivitet och förmåga att fånga upp det som andra gör och som ska födas in i kampanjen. Frågor måste få svar och människor känna att det är på allvar. Nätet är ingen lek.

Man kan inte bara ta analogt innehålla och publicera det i nya kanaler. Nätet ställer delvis annorlunda krav t ex när det gäller kreativitet och humor. En avgörande skillnad är också förväntan på interaktivitet. Lyssnar man på något, läser något eller ser en video på nätet så vill man kunna göra något själv eller dela informationen. Det ställer krav på gamla tröga organisationer som partier ofta är.

Det märks också när det gäller opinionsbildning. Man bör svara på e-brev inom 24 timmar – och helst snabbare. Man måste vara beredd på en dialog med väljarna – det ställer krav på såväl förtroendevalda som tjänstemän. Digitala miljöer måste därför prioriteras och leda till förändringar. Man måste gå in i detta med öppet sinne och med en aktiv vilja att använda alla fördelar och möjligheter som tekniken ger. Det är bakgrunden till att vi först nu varit beredda att på allvar lansera ny webbplattform och nytt medlemssystem. Det är inte bara två plattformar – vi har också tillsatt en enhet för nya medier som är lika många personer som vår pressavdelning.

Vi kommer också att satsa på utveckling av kreativ höjd och självdistans. Nätet ger möjlighet för fler att delta och komma med synpunkter. Men det är ett oerhört brus och om man som parti vill få genomslag måste man våga kommunicera med kreativitet och självdistans. Politik är på allvar men uttryckssätten måste ibland vara humoristiska och visa på att vi också vågar ha distans till oss själva och politiken. Sarkozys sajt i presidentvalet är ett exempel. Våra webbfilmer i valrörelsen 2006 med bl a Mahogny-Mats är ett annat.

Redan i den version som lanseras idag finns en del nyheter.

1. Kampanjmotorn, alla som vill får göra material - fokus på engagemang o släppa varumärket. Detta kommer att utvecklas med fler produkter än vad som finns där idag.

2. Integrerar webb och medlemssystem så att medlemmar enkelt ska kunna kanalisera sitt engagemang och kunna få den information som är relevant just för dig, där just där du bor och är aktiv.

3. Bloggare som nyhetsflöde. Vi samlar M-bloggar i ett nätverk. På förstasidan är det bloggarna som står för nyhetsflödet (i tickern). Det speglar moderaterna i hela Sverige.

4. Vi går från redaktionellt fokus och ska mer titta på engagemang och sakfrågor. Vi vill spegla hela moderaterna - inte bara det som hänt den senaste tiden. Budskap kan ligga över längre tid. Det är något vi sett framgångsrikt på de amerikanska sajterna.

5. Två nya nyhetsbrev. Per Schlingmanns nyhetsbrev (som tidigare bara skickades internt) finns nu att prenumerera på och om någon dag så släpper vi också det första Europanyhetsbrevet inför valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Medierapportering: SvD skriver här.

Debattanalys - Tung vecka för Sahlin

Så här ser jag på förra veckans händelseutveckling och på debatten i Agenda igår kväll.

Det är inte utan att jag faktiskt tycker lite synd om Mona Sahlin. Här gör hon vad jag tror var ett ärligt och seriöst försök att lansera ett regeringsalternativ tillsammans med miljöpartiet. Dagen efter sågas det av den egna partisekreteraren – som iofs strax ska till exilen i Bryssel. Sedan kommer Lars Ohly och hävdar att han visst ska vara med. Full pudel från Sahlin strax innan partiledarutfrågningen och den som såg diskussionen igår noterade ju att s-mp-v kunde ha haft en egen partiledardebatt.

Det är inte utan att man undrar hur väl förankrad Sahlin är i socialdemokraterna och hur väl hon hade förberett marken för samarbetet med miljöpartiet. När hon och partisekreteraren inte ens har samma uppfattning kring det kanske viktigaste beslut som socialdemokraterna fattat på bra många år så borde det vara ett oroande tecken för socialdemokraterna.

Ur miljöpartiets perspektiv kan man också fundera över hur de ska kunna lita på att det Sahlin säger under de kommande förhandlingarna gäller. Har hon mandat eller måste allt förankras bakåt mot Östros, riksdagsgruppen och partisekreteraren? När har facket vetorätt?

Hon öppnar också en gigantisk vänsterflank för Lars Ohly. Vänsterledaren kan - om han sköter sina kort rätt - sitta och plocka röster från socialdemokraterna och sedan ändå veta att s-mp är beroende av honom ifall de vill bilda regering.

Sahlins inviter om samarbete kring finansoron är också taktiskt förståeliga men lite märkliga när man ser till vad hon egentligen säger. Finansutskottet har haft extra sammanträden och det är lite svårt att se vad ett samarbete med ett parti som säger nej och skäller som en bandhund även när det är marginella skillnader mellan regeringens politik och de egna förslagen skulle ge. Jag tvivlar inte alls på att Ingvar Carlsson och Mona Sahlin bidrog konstruktivt i de förhandlingar som var under kronkrisen hösten 1992. Sahlin har dock fel i att det skulle vara samma läge då som nu.

Den här finansoron är ju inte skapad i Sverige och regeringen har majoritet i riksdagen. Hittills har regeringen agerat klokt och fattat snabba beslut när det behövts utan att det ställt till någon onödig oro. Statsfinanserna är starka och det är ordning och reda i ekonomin. Jag är rätt övertygad om att det är rätt väg att gå. Socialdemokraterna får ju löpande all info de behöver via arbetet i riksdagen. Idag har ju också Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sagt att socialdemokraterna kommer få information kring de förändringar som krävs med anledning av att EU nu beslutat sig för gemensamma åtgärder.

Det känns lite som om Sahlin så gärna vill ta sig in i debatten men saknar kraft att göra detta. Vad är hennes alternativ? Vad är det de vill göra som regeringen inte redan gör? Och hur ska hon få med miljöpartiet och vänsterpartiet på det? Sahlin påminner om John McCain som säger saker om ekonomin och strör löften kring sig utan att sätta dem i en helhet eller kunna förklara hur just detta skulle innebära förbättringar jämfört med den politik som redan förs.

Primal Scream

Igår spelade ett av världens bästa band, Primal Scream, på Berns i Stockholm. Första gången jag såg Primal Scream live var 1992 på Sahara-scenen på Hultsfredsfestivalen. Det var strax efter att de släppt den magnifika Screamadelica - som fortfarande är en oerhört bra skiva. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag sett i mitt liv. 

Styrkan med Primal Scream är att de fortfarande försöker spela världens bästa rocknroll. Lite äldre men med samma känsla och ambition. Igår tycker jag de såg piggare ut än på länge och var rejält taggade. 

Samarbete mellan jämnställda parter..?

Sofia Arkelsten har ägnat sig åt lite underhållande textanalys av socialdemokraternas budgetmotion. Den presenterades dagen innan de bestämde sig för att slå på stora pr-trumman och inleda ett förhållande med miljöpartiet.

"Sjuttiotre gånger har socialdemokraterna skrivit "vi socialdemokrater"i sin skuggbudget på 185 sidor."

"Ordet Miljöpartiet finns i en tabell på sidan 18. "

McCain måste ge väljarna skäl att rösta

Karl Rove - som ju vunnit ett och annat amerikanskt val - har en bra poäng i sin krönika i Newsweek idag. John McCain och Sarah Palin kan inte vinna bara på att angripa Barack Obama utan måste också ge ett skäl för varför väljarna ska välja McCain: "But the duo must also give voters reasons to support them. They must crystallize a positive, forward-looking vision so people who see Obama as unqualified have something to hang on to. It can't be a laundry list of positions. McCain-Palin must offer a narrative about what they will do to help America see better days, especially on kitchen-table concerns."

Det är detta som är McCain och Palins största svaghet hittills. Oförmågan att hitta ett eget budskap - inte minst i ekonomiska frågor - som ger svar på de frågor som väljarna funderar över. Det räcker inte med att få dem tveksamma till Obama, väljarna måste också få en bild av var McCain vill leda USA.

Den ekonomiska krisen gör Obama till vinnare

Jag har rest en hel del de senaste veckorna och förankrat vår valplan inför Europavalet 2009 i våra länsförbund. Det finns - inte minst efter regeringens budgetproposition och det pågående haveriet mellan s-mp-v - ett betydande engagemang för att återigen gå in i en viktig valrörelse där vi får tillfälle att markera skillnaderna mellan ansvar för hela Sverige och ansvar för ett enskilt maktparti. 

Har dock haft tillfälle att se debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin. Min bedömning är att båda kandidaterna klarade sig väl utifrån sina förväntningar men att tittarna sannolikt somnade. Både Palin och Biden spelade säkert och talade till sina respektive kärnväljare. Jag tror inte att debatten kommer ha någon nämnvärd påverkan på opinionen. 

Så länge ekonomin är i fokus så talar allt för att det förstärker den positiva trenden för demokraterna och därmed Barack Obama. John McCain har försökt förändra spelplanen genom att göra ett uppehåll i kampanjen men han har inte lyckats framstå som en ledare för republikanerna. Snarare är risken nu att han klumpas ihop men den rätt valhänta hantering av den finansiella krisen som vi sett den senaste veckan. Jag tror - återigen - att det är ett misstag av McCain att inte vara tydligare med en egen idé kring vad han vill göra för att få fart på den amerikanska ekonomin. Det är ekonomin som valet handlar om. 

Sammantaget: om det inte händer något som förändrar förutsättningarna för kampanjerna så kommer Barack Obama att vinna den 4 november. John McCains hopp står till de två återstående debatterna med Obama och till att han kan finna ett sätt att tala kring ekonomin som bryter igenom i breda väljargrupper. Det är en rätt brant uppförsbacke.