Kanske inte latast i riksdagen

Under rubriken ”De är latast i riksdagen” granskar TV4 riksdagsledamöternas arbete. Spännande kan man tycka. Snabbt visade det sig dock att det långtifrån någon rejäl genomlysning som TV4 hade gjort. De har helt enkelt kollat hur många motioner, interpellationer eller skriftliga frågor varje ledamot har producerat. Jag tycker det är rätt bristfällig journalistik och ett för enkelt sätt att snabbt sno ihop en kul rubrik utan större täckning.

Motioner är ett verktyg i riksdagsledamöternas verktygslåda. Andra formella verktyg är t ex interpellationer, frågor eller anföranden i kammaren. Alla som bevakar politik vet dock att det inte går att lyfta ut några enskilda verktyg och göra en bedömning vara utifrån detta. Mycket annat spelar in. Ett alldeles självklart faktum är att socialdemokrater skriver fler motioner än borgerliga. De ställer givetvis också fler frågor och interpellationer. Det beror ju på att de är i opposition och därmed inte kan lägga propositioner. Majoritetspartierna (Allianspartierna) driver ju sin politik inte genom motioner utan genom propositioner till riksdagen. Frågor till statsråden kan de ställa till dem på gruppmöten och när de kommer till partiernas kommittéer. Samt givetvis i informella sammanhang.

För merparten av ledamöterna sker det tunga arbetet (och det som ger inflytande) i utskotten och i de egna partiernas kommittéer. Det är där de kan påverka och det är där som allianser byggs. För majoritetspartierna tillkommer ytterligare komponenter – möten med berörda departement och underhandskontakter som ger möjlighet att påverka i viktiga frågor.

En av de som skriver minst antal motioner är moderaten Lars Lindblad. Han är samtidigt den kanske mäktigaste ledamoten. Han är nämligen gruppledare för moderaternas riksdagsgrupp och leder hela gruppens arbete inklusive politiska bedömningar och beslut. Motsvarande roll hade socialdemokraten Britt Bohlin under förra mandatperioden.

Moderaterna har 97 riksdagsledamöter. Jag brukar säga att det finns 97 sätt att vara riksdagsledamot på. I uppdraget som ledamot ingår inte bara att vara verksam i riksdagens formella processer utan också att möta medborgarna under mandatperioden. Nuvarande migrationsministern Tobias Billström knackade ett antal tusen dörrar under den det han var riksdagsledamot och talade politik med väljarna i sin valkrets. Det var ett arbetssätt som fungerade för honom och som gjorde att väljarna fick möjlighet att tala direkt med en ledamot och att Tobias fick inspel som han kunde ta vidare i arbetet i riksdagen och nu givetvis som statsråd. Andra – Hans Rothenberg från Göteborg är ett exempel – ägnar mycket tid åt att resa runt i landet och tala vid olika möten. Anna König Jerlmyr från Stockholm är ny för den här mandatperioden. Hon har valt att arbeta opinionsbildande inte minst när det gäller arbetet mot våldtäkter och arrangerat seminarier där bl a Beatrice Ask medverkat. Jag vågar påstå att för henne har det varit betydligt mer effektivt än att skriva motioner eller frågor. Hon har skapat sig en plattform såväl i riksdagen som utanför den och lyfter frågor som är viktiga för många väljare.

Jag kan ibland bli lite oroad över den politiska journalistiken i Sverige. Detta säger jag med en rad förbehåll. Det finns många seriösa och duktiga journalister som förmår gräva djupare och analysera vassare än i många andra branscher. Men det går inte att komma bort ifrån att också ytligheten ökar i många stora medier. Det är snabba enkäter, grunda analyser och tuffa rubriker.

Politik är inte enkelt. Och ska nog inte vara det heller. Det handlar om viktiga frågor som påverkar oss alla. Det lämpar sig inte alltid att skildra genom de flyktiga betraktelserna eller alltför förenklade analyserna.

(Uppdaterad: noterar att Greger Hatt skriver på liknande tema i Dagens Media)