Miljösmart.se

Politikerbloggen skriver idag om att vi ska lansera en miljösajt. Det är alldeles korrekt vilket jag också kommenterar här. Vi slår upp dörrarna (eller vad man nu säger…) på världsmiljödagen tisdagen den 5 juni. Maria Wetterstrand kommenterar och jag tror nog att miljöpartiet underskattar våra ambitioner.

Vi satsar nu rejält på miljö- och klimatfrågorna. Det gör vi för att vi vet att de är viktiga. Ibland hörs lite småtykna kommentarer om att moderaterna inte har en miljöpolitik. Det är i grunden fel – även om jag är den förste att medge att vi måste fortsätta att utveckla politiken och bli bättre på att gå på offensiven. För nu är det slut på det dåliga självförtroendet som möjligen funnits bland moderaterna i miljöfrågor. När jag rest i Sverige under våren har jag slagits av vad många miljöengagerade moderater det finns runt om i landet. Många som varit aktiva under lång tid i miljöfrågorna och gjort viktiga insatser, inte minst i kommunerna. Det är för dem och för alla som är nyfikna på vår miljöpolitik som vi startar denna sajt. Vi vill lära oss mer – av varandra men också av andra. Och vi vill göra det i en öppen dialog där vi kan byta erfarenheter och få värdefulla inspel.

Så på världsmiljödagen den 5 juni öppnar vi sajten.

En annan tid, en märklig tid

Jag var tolv år när Palme mördades. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på morgonekot och det kändes overkligt, närmast främmande. Sedan satte vi oss i bilen för att åka till Sunne och åka slalom. Vi följde rapporteringen i radion på vägen dit och jag minns att jag tittade på mötande bilar – polisen sökte de första dygnen nämligen efter en bil.

Nu, 21 år senare läser jag Anders Isakssons bok över Ebbe Carlsson ”Ebbe – Mannen som blev en affär”. Det är en habil bok som handlar om Ebbe Carlsson och hur en märklig människa kunde ta sig ända in i socialdemokratins innersta krets.

Men det som framförallt slår mig är sjaskigheten. Toppolitiker springer på porrklubbar och Palme tystar ner. Den militära underrättelsetjänsten övervakar den yttersta vänsterflanken i intimt samarbete med socialdemokraterna. Palme tystar ner. Den högsta polisledningen är politiserad. Rikspolischef, SÄPO-chef och länspolismästare utses med partibok som grund. Statsrådsberedningen tillkallar polisbilar för Ebbes privata resor och justitieministern förser Ebbe Carlsson med passerkort så han kan komma och gå som han vill i polishögkvarteret på Kungsholmen. När Palme mördas placerar regeringen en person i polisutredningen och lägger sig aktivt i (de trassliga) förhållandena mellan åklagare och polis. Länspolismästaren Hans Holmér anses pålitlig eftersom han ses som närstående socialdemokraterna. Ebbe Carlsson och Holmér jagar kurder på lösa boliner och informerar löpande socialdemokraternas högsta ledning. Vitböcker skrivs med syfte att skydda regeringen – inte för att lägga korten på bordet.

Det brukar ibland talas om att Sverige var ett oskyldigt land när Palme mördades. Snarare var Sverige ett rätt sjaskigt och genompolitiserat land.

Jag är lite förvånad över att Isaksson valt att inte intervjua några av de då aktiva politikerna utan framförallt arbetat med skriftliga källor. Han motiverar själv valet med att då aktiva politiker (t ex Anna-Greta Leijon, Thage G Petersson och Ingvar Carlsson) redan skrivit sina versioner i memoarer.

Det är visserligen korrekt. Men visst hade det varit intressant att höra Ingvar Carlssons synpunkter på varför en hel del saker inte går ihop och vad han anser om Ebbe Carlsson och hans affärer idag. Carlssons bok har ju några år på nacken och skrevs ju i den tidens ljus. Kanske hade han varit mer beredd att tala öppet idag om några mörka år i den svenska politiska historien.

(S)amarbete - men kring vad?

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har nu träffats för att planera sitt framtida samarbete. Gott så. Sverige mår bra av tydliga alternativ och att det finns trovärdiga regeringsalternativ som väljarna kan ta ställning till. Mona Sahlins kontakter med de andra partierna innebär ju också att hon bryter med Göran Perssons tradition av att tro att socialdemokraterna är givna att styra Sverige och att följdaktligen behandla miljöpartiet och vänsterpartiet som något som katten släpat in.

Men däremot kan man ju bli lite konfunderad över ingångsvärdena i samarbetetet. Lars Ohly säger till Svenska Dagbladet att ”Stämningen var ganska avslappnad, kanske också beroende på att vi inte hade någon dagordning, inte några frågor som måste lösas.”

Kanske borde man inte ge andra politiska partier några tips. Men en av framgångsfaktorerna bakom Allians för Sverige var att vi faktiskt hade en tydliga agenda och att vi vågade diskutera svåra politiska frågor – och då även när det fanns skillnader mellan de fyra partierna. Gör man inte det kommer samarbetet knappast att räcka längre än till några gemensamma protester mot regeringen. Och det kanske räcker med tanke på den splittrade ambitionsnivå många i de tre partierna säkert har när det gäller samarbete i just den konstellationen. Men det är knappast en sådan vänsterallians som vinner valet 2010.

Möten i Bryssel och middag i Amsterdam

Tillbringade förra veckan i Bryssel och planerade inför valet till Europaparlamentet 2009. Mycket har hänt sedan jag jobbade här 96-97. Då satt jag och Gunilla Carlsson i en allt annat än hälsosam skrubb klädd med heltäckningsmattor upp på väggarna. Parlamentet idag är ett bisarrt skrytbygge men trots allt med mer funktionsenliga lokaler än tidigare. Skulle man bara sluta resa till Strasbourg skulle vi ta ytterligare ett viktigt steg mot att öka förtroendet för en av EUs viktigaste politiska institutioner.

Men framförallt har parlamentet blivit viktigare och sammansättningen förändrats. Inflytande och beslutanderätten har ökat och med de nya medlemsländerna har den gamla dynamiken förändrats. Länder som Polen och Tjeckien är stora och viktiga och i söder och i öster finns många länder som ser EU som en viktig aktör för närmare samarbete. Det påverkar maktbalansen i parlamentet och vilka frågor som prioriteras.

Det är lätt att vara blasé för samarbetet i Europa och alltför lätt att ta det för givet. Det blir extra tydligt när man ser det djupa engagemang som många personer från de nya EU-länderna och de länder som finns i EU:s närområde visar. För dem är EU helt centralt för att få växande ekonomier och stabila demokratier som skyddar mänskliga fri- och rättigheter. Det kan vara värt att påminna om det i den svenska debatten också.

Vi hade bra möten med EPP-byrån och med moderaternas delegation i parlamentet. Gunnar, Charlotte, Anna och Christofer gör viktiga insatser och har lyckats hitta egna profiler och frågor som de kan driva såväl i den svenska debatten som på plats i parlamentet. Det är viktigt inför kommande val.

I helgen var jag i Amsterdam – en av Europas trevligare storstäder. För den som ska dit kan jag varmt rekommendera restaurangen P U R som påminner en hel del om Rolfs Kök i Stockholm, både när det gäller trevlig miljö och höga ambitioner.

Varför är de inte som oss?

Såg Eurovision Song Contest igår för första gången på flera år. Tävlingen speglar väl hur Europa har förändrats sedan Sovjetunionens järngrepp över östra Europa har lossnat. Många länder och många olika kulturer. Själv tycker jag det är en fantastisk utveckling. Men det är lite oroande att höra kommentarerna kring ESC - det tyder på att det bubblar saker under ytan som inte är nyttiga för ett Sverige som är beroende av internationell öppenhet och samarbete.

Det som stör mig något är den protektionistiska och lite töntigt nationalistiska yra som rätt många ger uttryck för när det gäller att kritisera Europa för att de inte förstod storheten i The Ark. OK – jag gillar The Ark och kan uppskatta det mesta av vad de gjort. Men inte var The worrying kind någon av deras starkare låtare? Och de som tycker att man ska uppskatta The Ark men vara skeptisk mot mer spektakulära band från Östeuropa – hur får de ihop det? För den som inte har någon koll på The Ark – och det får vi väl förutsätta att större delen av Europa inte har – kan ju de också rätt lätt framstå som ett skoj plojband med en rolig scenshow.

Att länder stödröstar på varandra är ju ingen nyhet. Det har ju Sverige och grannländerna gjort i alla tider. Så att bli upprörd över att de nya länderna i Östeuropa också gör det tyder knappast på någon större moralisk resning.

Man kan också konstatera att de två absolut mest töntiga bidragen som knappast hade något med musik att göra kom från – Frankrike och Storbritannien. Så den som vill skilja ut fåniga bidrag från öst får nog räkna med en hel del västeuropeiska länder i så fall också…

Historikern Peter Englund skriver väl om detta ” Vissa mediafenomen är ett slags blandning av de två. Att se rubrikerna efter gårdagens melodischlagerfestival påminner mig om den där Monty Python-sketchen där folk tävlade i att bli uppätna av jättelika reptiler, och “where todays champion is tomorrow’s crocodile-shit”. Först kommer det kolossala hajpen, och sedan, när det visar sig att alla de inbillade framgångarna av någon outgrundlig anledning vägrar infria sig, kommer den bottenlösa vreden. Båda skoven gör utmärkt spaltfyllnad. Och ofta finns någon vagt krypto-nationalistisk tankefigur i botten.”

Även Jonas Morian har skrivit bra om medias förmåga att piska upp och sälja lösnummer på inskränktheten i samhället.

Nåväl, jag tillhör inte schlagermusikens vänner i grunden. Men de som gillar ESC får nog räkna med att verkligheten förändrar tävlingen och att det inte är Sverige som definierar vad som är bra underhållning.

Blair går vidare

"He didn't become leader of the Labour party and prime minister by accident. He read the mood of Britain far better than his critics did."

Jackie Ashley skriver intressant i Guardian om Tony Blair nu när han verkar vara på väg att lämna över.

Även om de senaste åren inte har varit Blairs bästa så går han ändå på sina egna villkor - vilket ju är mer än man kan säga om de flesta statsministrar. I Sverige följde ju Göran Persson den traditionella mallen att avgå när väljarna väl kastat ut honom. Blair går - trots allt - som en vinnare. Tre raka och mycket klara valsegrar som partiledare. Det är ingen dålig merit.

Gröna frågor i Oslo

Tillbringade helgen i Oslo som gäst på Høyres landsmöte. Det var god stämning och fokus var givetvis på lokalvalen i Norge som sker den 10 september. Høyre har haft en tuff period sedan de förlorade regeringsmakten men de känns nu rejält på gång igen och de har bra lokala politiker som driver just väldigt lokala kampanjer. Det är något som jag tror vi kan inspireras av även i Sverige – vikten av bra förtroendevalda som har en tydlig lokal agenda.

I Erna Solberg har Høyre också en karismatisk partiledare som jag tror kan få sitt stora genombrott i samband med lokalvalen. Hon är väldigt jordnära och har ett rakt och tydligt språk som många kan känna igen sig i. Hennes tal på landsmötet var bra – inte minst gjorde hon tydliga markeringar i klimatfrågorna. Det är intressant att klimatfrågorna nu drivs av borgerliga partier. Vårt systerparti UMP och Nicolas Sarkozy drev klimatfrågor i den franska presidentvalskampanjen, David Cameron har fått Conservatives att bli det ledande gröna partiet i Storbritannien och i Sverige driver nu Fredrik Reinfeldt på för konkreta och seriösa åtgärder.

Efter middagen hann jag också tala med Heidi Nordby Lunde som driver en av Norges mest populära bloggar och som är aktiv i Høyre. Väl värd ett besök för att få koll på politik i Norge.

Nya moderaterna bäst på kommunikation

Imorse vann moderaterna pris som bästa kommunikatörer under 2006.

För tredje året i rad har rekryteringsföretaget Hammer & Hanborg genomfört sin undersökning "Kommunikatören". Drygt 3000 kommunikatörer har fått svara på frågor om hur de ser på sitt arbete, branschen och framtiden. Som bästa kommunikatörer bland ideella aktörer och organisationer vann moderaterna. Bästa företag blev IKEA. Förra året vann Röda Korset och Fritidsresor.

Det är givetvis glädjande att vårt arbete för att förnya och utveckla moderaternas politik och vårt sätt att möta väljarna uppmärksammas och bekräftas av omvärlden. Den här typen av utmärkelser spelar stor roll, inte minst när det gäller moderaternas förmåga att fortsätta att attrahera och rekrytera begåvade människor till olika roller i moderaterna – förtroendevalda såväl som medarbetare.

Inte längre finansminister

Idag har Pär Nuder presenterat socialdemokraternas alternativ till regeringens vårproposition. Det mest intressanta är frånvaron av besked. Det är många löften men få besked om hur politiken ska finansieras. Den tidigare finansministern har uppenbarligen abdikerat från rollen som ansvarstagande och ägnar sig nu åt att låsa fast positioner utan att kunna redovisa vilka väljare som ska få högre skatt.

Det är också intressant att notera att ett halvår efter valet så spretar vänsteroppositionen mer än någonsin. Miljöpartiet och vänsterpartiet ställer ut löften som Pär Nuder kommer att få stora problem att räkna ihop ifall de ska presentera ett gemensamt alternativ till väljarna inför nästa val.