En människa är inte en ö

Per Wirtén skriver idag en intressant krönika i Dagens Arena om arbetslinjen och ekonomiska klyftor.

Jag köper inte Wirténs analys att det skulle vara ett problem med arbetslinjen – dvs att alla som kan arbeta också bör göra det. Men däremot har Wirtén en bra poäng i att ett samhälle glider isär ifall en ny överklass tar sig friheter som andra inte har.

” Många stockholmare har i dag någon, nära eller ytlig, bekant som ”dragit sig tillbaka” och lever på placerade pengar. Den lyckosamma fritidsklassen har återuppstått. Vi har fascinerats av deras livsstilar i gamla Hollywoodfilmer, som klassiska ”En skön historia”. Nu är de tillbaka mitt ibland oss. Deras utanförskap betraktas inte av någon som ett samhällsproblem.”

Slutsatsen kan rimligen inte vara att arbetslinjen ska överges, utan snarare att även de riktigt rika bör bli bättre på att bidra till samhället. Och sådana exempel finns. Bill Gates som skapat sig en stor förmögenhet genom sitt ägande av Microsoft sätter av miljardbelopp till fattigdomsbekämpning och verkar genuint engagerad i att diskutera samhällsutvecklingen.

När nu en riktigt rik tjänstemannaöverklass uppstår (där man i många fall kan diskutera grunderna för förmögenhetsbildningen - Skandiadirektörerna t ex) så bör det rimligen ställa moraliska krav på dem som åtnjuter dessa förmåner. Ingen människa är en ö och förmögenhetsbildningen har uppstått i ett samhälle där andra människor har bidragit genom sin kunskap och sin arbetsinsats.

Det fina kan inte vara att dra sig tillbaka och segla upp pengarna. Det fina måste vara att återinvestera pengarna i samhället och att engagera sig i att utveckla ett bättre samhälle. I ett modernt och livskraftigt samhälle så behövs alla - men då måste också alla bidra till samhällsutvecklingen.