Tidsbegränsning för politiska uppdrag är en dålig idé

SSU har väckt liv i den med regelbundenhet uppdykande frågan om tidsbegränsningar av politiska uppdrag. Den här gången vill de att riksdagsledamöter ska få sitta max tre mandatperioder. Syftet är att skapa större omsättning och få in nya – och yngre misstänker jag – människor.

Jag tror att det är en dålig idé. Det är ett försök att skapa en lätt lösning på ett problem som snarare handlar om att partierna måste bli öppnare och det politiska systemet mer tillåtande för att människor rör sig in och ut ur politiken under olika delar av sitt liv. Jag tror inte man löser det genom ett beslut. Det handlar om att i grunden förändra partiernas kultur och se till att det politiska systemet är smidigare när det gäller t ex möjligheten att bo i en annan kommun än där man har sitt politiska uppdrag (i framförallt storstadsområdena är ju kommungränserna rätt flytande i det vardagliga livet).

Utan att ha några djupare kunskaper om detta så är jag också övertygad om att långkörare som Edward Kennedy och John McCain har betytt mycket i den amerikanska senaten för att kunna lösa upp frågor och ta ansvar över tid. Med SSUs förslag skulle Mona Sahlin också varit tvungen att avgå inför valet 1991. Det tror jag hade varit dåligt för såväl Socialdemokraterna som Sveriges riksdag. Vi behöver en blandning av både nya och gamla. Socialdemokraternas oförmåga till förnyelse (att Luciano Astudillo får lämna riksdagen är t ex bara att beklaga) men det handlar ju om att Socialdemokraterna internt inte har nominerings- och rekryteringsprocesser som ger en bra blandning av erfarenhet och förnyelse.

Jag är alltid skeptisk mot en tro på att om man skruvar på system och regler så ska alla problem lösas. Det handlar snarare om kulturförändringar, attityder och hur vi som individer och i grupp beter oss mot varandra. Det är människor vi har att göra med. Alla människor utvecklas individuellt och för många – inklusive förtroendevalda – skulle det utan tvekan vara bra att byta jobb/uppdrag oftare. Men jag kan bli lika stolt över när jag ser förtroendevalda som gnetat på i fullmäktige, nämnder eller riksdag år efter år. Oftast utan någon större uppmärksamhet eller belöning. Den erfarenheten och kunskapen om hur beslutande församlingar fungerar bör inte slängas överbord med automatik.

I riksdagen är knappast heller problemet att vi har för få unga. Om man ser på moderaternas nya riksdagsgrupp med 107 ledamöter finns det gott om unga och lovande namn. Snarare är det nästan ett problem att det är för få som är äldre. Det betyder givetvis inte att man måste ha suttit länge i riksdagen men såväl unga som äldre måste få lättare att gå in och ur politiken. Det är ett uppdrag för de politiska partierna som inte löses med snäva tidsgränser som inte tar hänsyn till de individuella erfarenheterna och förutsättningarna.