Fyra reflektioner kring Obama och det politiska läget i USA

1. Det var ett smart installationstal av Obama. Det sätter förväntningarna rätt, anger inriktning och pekar på behovet av både tålamod och samarbete. Det är klart att det inte var en klang och jubel föreställning. Det hade varit det enklaste men samtidigt dummaste han kunde gjort. Nu gäller det att visa på ett lugnt men tydligt ledarskap som förmår gå från valrörelsens engagemang och entusiasm till klok handlingskraft.

2. Obama lär kunna behålla höga förtroendesiffror ett bra tag. Ingen förväntar sig att han kan lösa den finansiella krisen på kort sikt. Vad gäller Irak och Guantanamo lär vänsterflygeln i demokraterna vara nöjda bara han signalerar att beslut är fattade om tillbakadragande och stängning.

3. Risken för Obama är snarare – tror jag – på något års sikt. Han har tusen saker han skulle kunna ägna sig åt och det måste rimligen vara frestande att göra mycket på många områden. Det är riskfyllt. Det kan på sikt leda till otydlighet kring prioriteringar och leda till problem att få igenom saker i kongress och senat. Förhoppningsvis har de många tidigare Clinton-medarbetarna kring Obama lärt sig tillräckligt av Clintons rätt stökiga första år för att inte göra samma misstag igen.

4. Republikanerna kan softa ett tag, diskutera internt och läka såren. Det vore nog rätt klokt. Det är sannolikt strategiskt dumt att gå i direkt konfrontation med en president som är allmänt populär. Snarare bör de försöka finna ett fåtal områden där de kan driva tydliga positioner som har stöd i breda väljargrupper och göra detta långsiktigt. När väl krisens mest akuta fas är passerad finns det potential i frågan om att hålla i skattebetalarnas pengar – opinionsundersökningar i USA visar att oron ökar för budgetunderskott och växande statsskuld.