Reflektioner kring partiledardebatten i Agenda

Partiledardebatten igår kväll var piggare än någon motsvarande debatt två år före valet under förra mandatperioden. I sak spelar givetvis en debatt två år före valet ingen större roll. Få väljare tar ställning i sakfrågor nu. Däremot är den viktig för agendasättning och som en temperaturmätning på partiledarna och de olika regeringsalternativen.

Det märks att Håkan Juholt är borta. Med Stefan Löfven förflyttas debattens centrum mycket mer mot mitten i svensk politik. Jonas Sjöstedt får själv stå isolerad för de riktiga vänstersvängarna och Löfven utgår i det stora hela från Alliansen och Fredrik Reinfeldt i sina resonemang. I den meningen vann Alliansen matchen om agendasättningen.

Stefan Löfven klarade debuten väl. Kanske lite för lågmäld, fram emot valrörelsen behöver han kunna utnyttja tv till agendasättning, igår var han väldigt följsam gentemot framför allt Reinfeldt och under stora delar av debatten var han tyst och frånvarande. Sannolikt var strategin att inte göra bort sig och framstå som lugn och resonlig. Ett rimligt val av strategi nu men räcker inte för att vinna val – han måste agendasätta bättre för att Socialdemokraterna ska kunna ha en chans i valrörelsen. Socialdemokraterna bör inse att väljarna som gått till S under våren lika snabbt kan gå åt andra håll när partiet börjar ställas inför krav att redovisa tydligare politik och regeringsalternativ.

Alliansen var piggare än på länge även om det är uppenbart att framförallt Annie Lööf och Göran Hägglund har svårt att bryta igenom. De tvingas förhålla sig till andras frågeställningar och gör inte bort sig men vinner inte heller vare sig ny mark eller nya väljare. Jan Björklund var i god form och är trygg i sin roll som lite slängig men träffsäker debattör. Fredrik Reinfeldt samlade Alliansen och lyckades delvis med sin bästa gren – att framstå som en oberoende recensent av de andra debattörerna. Framåt valet behöver dock även han bli mer offensiv när det gäller den egna politiken för att inte riskera att landa för mycket i statsministerrollen (lex Persson 06).

Gustav Fridolin är trygg som debattör men Miljöpartiet har svårt att hitta position i förhållande till de andra partierna och lyckades inte riktigt lyfta någon av Miljöpartiets profilfrågor. Möjligen bör han göra mer som Björklund, dvs välja tydliga frågor och hålla fast i dem genom debatten. Det finns en uppenbar risk att Miljöpartiet försöker bredda sig för snabbt och därmed blir otydliga.

Jimmie Åkesson har svårt att få plats när fokus är på frågor som inte här hans och när intresset är på de nya partiledarna.

 

 

 

Tillbaka på nätet

Tänkte återstarta den här bloggen efter att den varit vilande sedan jag slutade som kommunikationschef på moderaterna. Har varit rätt skönt att ta en paus.

Nu har jag tänkt skriva om den givna blandningen kommunikation, löpning och kultur. Det är nämligen det som fyller mitt liv mestadels. Så det blir en del reflektioner kring kommunikation och opinionsbildning, ett och annat inlägg om löpning (även om jag för tillfället är skadad) och bra boktips.

För att börja med boktipsen så vill jag gärna tipsa om Mike Allen och Evan Thomas (från Politico) som gett ut två stycken e-böcker om den republikanska primärvalrörelsen. The Right Fights Back och Inside the Circus.

Båda böckerna – som finns att köpa på iTunes bl a – är bra sammanfattningar av hur den republikanska primärvalrörelsen har utvecklats. Det är lite som jättelånga Fokus-texter om man ska översätta dem till en svensk kontext. Inte alltid så djupt och välanalyserat men de fångar dagsaktuella skeenden och sätter dem i ett lite längre perspektiv än bara den dagliga rapporteringen. Klart läsvärda.

Förhoppningsvis gör någon – kanske Fokus? – något liknande projekt inför den svenska valrörelsen 2014. Snabbt producerade e-böcker som fångar samtiden och sätter skeenden i sammanhang.